kossanskatt

Jaha, då har man gått ut nian, äntligen!
Och borde jag vara lycklig eller vadå?
JAG FICK MITT FUCKING GODKÄNT I SVENSKA OCH ENGELSKA!
Jag dansar fan, seriöst, så jävla glaaaaaaaaad!!!!
Trodde jag skulle få börja på IV, men ikke sa nikke!

Har inte skrivit på ett tag, och kommer nog ta en paus också.
Orkar inte blogga så mycket nu när sommaren kommer, när man inte har direkt något att skriva om.
Lovar att skriva någon gång i bland, så ni vet att jag lever!
Igår var det balen.
Jag gick med Tony, eller vi möttes där :).
Efter balen så drog dom flesta till flaten, skojboj.
Klockan 3 på natten så är jag hemma hos martin, stackarn.
Jag sitter i köket med han och hans kusin, (kommer inte ihåg vad hon heter :o).
Och idag, skolavslutning, woooooohoooooooooooo!

Jaha ja.
Då hade vi aulaskoj idag.
Gick för jävligt för mig (eftersom jag var hes och sjuk).
Men det gick ändå, fast stackars skolan fick lyssna på min dåliga röst</3.
Camilla sjöng även med lära bandet, så kul!
Satt och diggade hela tiden med Anton.
Satt och klappade händerna, skrek och sjöng.
Sista låten var en mening typ, som man skulle sjunga 27ggr!!!
Så jag sprang upp med några till, och ställde oss och sjöng med!

Sen undertiden medans vi väntade det blev vår tur och innan lärar bandet, så kom detta (Mellan mig och H) :
Jag : Vet du! Jag ska fan lära mig growla, fett coolt till vårat band på fritiden eller hur? :D
(Eftersom jag inte sjunger världs bäst, så vill jag försöka vara bra på nåt, tänkte jag i mitt huvud).
H : Du borde lära dig sjunga först innan du försöker med något annat, annars kommer det inte gå speciellt långt för dig.
J : Meh, jag tänkte mest så att vi kunde köra lite mer fart i låtarna..
H : Skaffa en sångpedagog.

Som om jag bryr mig om jag inte kan sjunga?!
Det vet jag redan!
Själv så birdrar han inte ens med något själv, så han kan fan gå och dö.
Alla kanske inte har råd med det man vill i livet, jag ska fixa sångpedagog eller börja i kör.
Och lära mig growla.
Men om jag tänker bli känd, så äre fan det sista jag skulle bli med dom iallafall, iallafall han.
Tack du förstörde just min dag!
Jag vet att jag sjunger hemskt, men hur ska jag kunna förbättra mig om ingen säger nåt, om ingen säger "fortsätt sådär, as bra becca, lägg till typ det och det och testa så!" än att bara trycka ner, har alltid haft något emot han, och han emot mig.

Sometimes you said
I didn't listen, to your words
That I even made you cry

Maybe I didn't show
in every possible way

How much I care
I'm sorry for, not being myself
For everything, ending this way
Maybe I, maybe you could need this change
I'm sorry for
For everything

    

Lite tråk, flumm, cp bilder på mig!
HEMSKA, men ibland måste man ha lite kul med kameran, ha-ha!

Idag var det bup, skulle ta upp det hära med psykolog, men jag vågade inte.
Får försöka fråga mamma om att få en, att vi fixar på egen hand.
Har gått för länge hos bup känns det som, att jag känner dom för bra för att öppna mig mer, det har tagit stop.
Nåja, någon gång kommer man säkert vidare i livet, någon gång.

I am not afraid even through the darkest moments i never gave up
In my mind what am reaching for a coming closer i do never gave it up
(I never gave it up)

Jag undviker att det är måndag, jag vill inte se, jag vill inte vakna.
Men ändå vill jag vakna.
Svättig, panikslagen, hjärtklappningar av nattens marddröm.
Jag gick upp, tvättade ansiktet med iskallt vatten.
Varför måste det vara såhär?

Jag orkade inte gå till skolan, usch och fy.
Ringde mamma, sa "jag mår inge bra, är för deprimerad."
"aha, ska jag sjukanmäla dig eller?"
"ja, det skulle vara bra."
"okej, men då hörs vi sen då"
"mm".

Hm, antagligen så tar jag det fel, eller så vill mamma fortfarnde inte inse att jag behöver henne, att jag mår dåligt, att jag vill dö, att jag vill kämpa (men har ingen ork).
Känns som om jag har kämpat länge, för länge för att det inte har blivit någon förändring.
Är det mig det är fel på?
Eller är det något annat?
Men om det skulle vara något annat, varför kan det inte bli bättre?!

Och det här med bup, åthelvete med det!
Dom gör ingenting, inte ett jävla fitt skit.
Eller så är det bara jag, mitt idiotiska jag.

Bup imorgon, vill inte gå, vill ligga under mitt täckte och bara försvinna.
Orkar inte gå till skolan, inte den lilla tiden som är kvar, orkar verkligen inte.
Skiter i om jag får IG i teknik, för jag pallar inte.
IG i svenska, ja, who care?!
Skiter i vad mamma tycker, jag gör vad jag vill.

Gör jag mitt cp misstag genom att få IG, ja då försöker jag åtminstånde fixa mig under sommaren så jag klarar IV ett år eller något.
Helst orkar jag inte ens gå gymnasiet, för jag är så skol trött, alla personer, spelar ingen roll vilka dom är, jag vill ändå inte vara där.
Vill få hem hjälp, får jag det?
Nej, för skolan kan gå och dö jävla idioter.

Jag är så ååååååååh, misslyckad i mammas ögon, hon önskade sig en dotter med bra betyd, och inte ett jävla problem barn som inte ens vågar gå upp ur sängen utan att tro att man ska dö eller se honom.

Orkar inte kämpa för skolan, orkar inte kämpa för mitt egna liv, hur mycket jag ser fram emot att fylla 18.
Så orkar jag inte, önskar att jag kunde få vara hemma, varje dag.
Ta itu med mitt liv.
Men ibland så är inte livet rättvist, rättare sagt, mitt liv har aldrig varit rättvist.

 


Min bebis och jag var ute och "vandrade" lite.
Drog mig till skolan för att ja, hon ska få se lite nytt.
Fast dock när vi var i skogen, mötte vi på en hund, och hela hon blev som en basket boll!
Alltså, hennes päls.
Men det försvann senare, i stället började hon skaka som bara den!
Men det gick ändå.
Camilla mötte mig först, sen kom folk, kom och gick.
För att hälsa på min älskade bebis Nala<3

Även idag gick jag ut med henne, fast idag hade vi baseball(?) på förmiddagen.
Så drog henne till konstgräsplanen, med lite mat och leksaker!
Men nej då, hon skulle fram till dom och vara med och leka.
Men hon är för lite!
Sen när några pojkar och camilla och elina drog till planen för att spela fotboll, så gick jag dit också.
Självklart ville Nala vara med och leka med dom stora, och den stora bollen!
Men jag sa åt henne att sånt får hon vänta med (även fast jag vet att hon inte riktigt kommer få vara med någon gång ;)).
Så jag offrade mig och fick världens fetaste fotboll i ansiktet!
TACK SÅ MYCKET!
Min stackars näsa..
Undrar bara när en buckla ska komma, men den verkar inte visa sig, hur mycket jag än skadar min stackars näsa :).

Är riktigt dålig på att skriva inlägg, har bara inte orken att göra det!
Men kan berätta min helg, för er som är intresserade.
Började med att jag drog till Linnea på fredagen i upplands bro om jag inte minns fel!
Hälsade på hennes internat skola, hon hade hästjouren.
Guuuuud så vackert det var där, skulle inte tveka på att börja där!
Hade jätte kul, och träffade såklart boss!
(hennes hund).

Så sööt, helt underbart att åka i väg från stor stan.
Var några fler som var där, Elin och Mia som vi var med.
På kvällen körde jag, mia och linnea anden i glaset, åååh aldrig mer igen jag kör det på ett tag iallafall!!

Sen på lördagen skulle jag ha dragit till linn, men orkade inte, så jag och jasmine (min morbror's flickvän) bestämde oss för att träffas, så hon åkte till stockholm och vi bosatte oss hos min morbror, tjockade oss med mat, godis och kollade på Eurovision!
Norge vann, tyckte att Island borde ha vunnit, men norge, inte fel!

På söndagen slutade med att jag kollade på High school musical 1,2 och 3an.
Underbara filmer!
Vet inte om 4an har kommit, eller om det ens har kommit en?
Nåja, ska se om de är så eller inte.

Idag ja, världens mensvärk..
Så kom inte riktigt i tid till skolan, och var i skolan i ungefär 1 timme, sen drog jag hem.
Hämtade katten, och gick tillbaka för att gå en liten runda med min bebis!
Ska ta med henne imorgon också till konstgräsplanen, eftersom jag ändå inte ska vara med.

Orkar inte säga alla mina deppiga saker som jag har lust med, så dom får stanna inne denna gång.
Bilder på min bebis lägger jag upp senare.

Har inte haft någon energi att blogga, inte alls.
Har ju suttit vid datorn, i stort sätt hela tiden, men bloggen orkade jag bara inte skriva i.
Tänkte skriva igår, men blev inget.
Kan berätta lite smått.

Förra veckan, var jag sjuk.
Hade ont, vid njuren hela veckan också..
Kunde inte andas, prata, gå, eller något.
Fick knappt anstränga mig utan att jag ville skrika av smärta.
Sen ringde jag sjukvårdsupplysningen på onsdag kväll, och dom sa att om det kunde vara njuren måste jag åtminstånde åka till vårdcentralen och kolla upp det.
Så det blev torsdag, jag smsade några, linn och camilla svarade och följde mig till farsta centrum eftersom jag inte ville åka själv osv.

Sen var man ju hemma fredag också, sen hela helgen.
Satt vid datorn och gjorde ingenting, som vanligt.

Men igår, fyfan.
Jag spran hem på rasten mellan SO'n och Matten, för tänkte slänga i mig något litet, eftersom jag var så jävla hungrig och höll på svimma.
Jag går ju, skogsvägen, jag ser ungefär 3-4 personer, går med hundar.
"Säkert ett hunddagis som dom är ute och går med".
Jag går 5-10m, och jag gick snabbt, nästan sprang.
Och skogsvägen kan man se långt bak.
Jag kollade bak, jag kunde höra deras röster, hundarna och allting.
Men när jag vänder mig om, då är det helt, döttstyst, dom var borta.

Inbillade jag mig?
Jag blev rädd, jag började skaka, allt började snurra, nej becca, inte svimma nu!

Så jag börjar gå ännu fortare, än vad jag gick innan, jag kommer dö, jag kommer dö.
Kändes som om mitt hjärta skulle hoppa ur bröstkorgen på mig, panik.
Det får inte vara sant, det får inte.
Jag försöker intala mig själv, att jag inte såg syner, men jag måste erkänna mina problem för mig själv, som jag inte vill.
Jag vill inte vara galen, som ser syner i stort sätt vart man än går, jag vill inte!
KAN JAG BARA INTE FÅ SOM JAG VILL, FÖR EN JÄVLA GÅNGS SKULL!!!
Men nej då, det kan jag inte, kommer aldrig få det.
Aldrig.

Sen teatern senare mot kvällen, jaaaaa..
Panik, som vanligt.
Jag vill dit, jag älskar teater, scenen och allt.
Men jag vågar inte, vååågar ingenting.
Men vi satt där i stort sätt hela lektionen, eftersom alla var så, ja borta.
Men nästa gång, då ska jag ge allt, och hoppas på att J kommer då också.
Hoppas inget har hänt henne bara.

Och nu sitter jag här, ska klä på mig, eftersom ska till skolan.
Ville inte göra NO nationella provet.
Eftersom, jag kan verkligen ingenting med NO.
Jag har aldrig lärt mig något, så ganska värdelöst.
Nåja, ska bli bättre på att uppdatera för er som läser min patetiska blogg.

Jag orkar seriöst inte, jag vet inte varför.
Mitt hopp, mitt lilla lilla ork jag har/hade, har bara försvunnit så fort?
Varför är det såhär nu?
Varför får jag den hära känslan ens?
Ångest, panik, hjärtklappningar, allt det dära, ja ni vet säkert.
Jag förstår inte?

Jag som mådde så bra, det som började gå frammåt för mig igen i skolan, men nu bara på några dagar, så är jag helt nere igen?!
JAG HATAR DET HÄR, JAG HATAR MITT JÄÄÄVLA LIV!
Jag blir galen, "tabletterna, fan är dom!", men nej då.
Johanna har ju dom, i tryggt förvar.
Jag borde inte sagt var dom var, jag borde sagt att alla var slut, att de bara fanns 4-5 st.
Skit.

Jag som behöver dom just nu, fejk ler, fejkar att vara glad.
Allt för att ingen ska få veta denna gång.
Men jag är så dum, som skriver ett inlägg, men ingen kommer hinna läsa, innan jag gör nåt.
Ingen vet när jag gör de, jag kanske gör det om en vecka.
Och ingen vet när, var eller hur.

Jag är trött på allt, hela mitt liv.
Varför ska det vara såhär?
Jag oooooooooorkar inte!
Skjut mig, skjut mig snälla.
Precis som ni sa, "Skjut dig själv".
Visst verkar det enkelt?

Du som sa det, skrek det, du bör inte säga så jävla mycket själv, jag menar, om de är någon som borde göra det, så äre nog fane med du.

Jag orkade inte uppdatera igår, eftersom jag var helt bedövad i kroppen, typ?
Precis när jag hade lagt upp mitt blogg inlägg, så smsade Johanna till mig.
Hon måste ha varit jävligt snabb, ingen visste ju?
Ingen visste om min lilla hemligthet om att jag tänkte ta mitt liv, eftersom jag inte orkar längre.
Men jag skrev en komentar på hennes blogg, så det var väl därför hon var så snabb kan jag tänka mig.
Hon smsade i stora bokstäver, hon var arg? sur? besviken?
Just då hade jag bara fått i mig 4-5 tabletter.
Hon var påväg hem till mig, orolig.
Hon ville att jag skulle leva, men min "hemska" sida ville inte.

Jag gömde tabletterna, jag måste ha kvar dom.
När hon väl kom, så hade jag redan ställt upp dörren, eftersom jag inte orkade stå upp.
Jag hörde att hon kom innan för dörren, jag var rädd, hade hon ringt 112 redan?
Jag var helt svag i kroppen, låt mig bara dö?
Jag orkade verkligen inte hålla ögonen öppna, jag ville bara somna, men jag visste att jag inte skulle kunna dö, eftersom de var för få tabletter.

- Var är tabletterna R?
Jag ville inte svara, jag vill inte, nej"
- Vet inte.
Ryckte på axlarna, jag ville inte säga.
- Där, den grå/svarta väskan..
Jag visste att jag var tvungen att säga det.
Jag kan inte ljuga, känner mig elak.
Hon själv mår så dåligt, och jag bara drar in henne, in i mitt skit.
Jag borde aldrig ha skrivit blogg inlägget, då hade jag åtminstånde inte oroat henne.
- Får jag ta med mig tabletterna sen när jag går?
- Helst inte, eftersom jag behöver dom, använder dom när jag får sån fuck mens värk..
- Då får du dom när vi träffas nästa gång.
Fan, hur ska jag göra nu?
Kunde inte göra någonting nu, nu är det försent, jag kan inte längre.
Ett misslyckande, borde ha tagit alla samtidigt, kanske jag inte suttit här, sluppit allt.

Hon ringde sjukvårds upplysningen.
Fick ringa runt, eftersom ingen kunde något om tabletterna jag hade, eftersom dom är recept belaggda.
Ett av ställerna fick hon vänta i ungefär 10minuter innan någon kom till telefonen.
Dom sa att de inte var så farligt, men hade jag tagit fler så ja..
Dom tyckte iallafall att vi skulle åka in, men eftersom jag inte orkade gå, stå eller något, så sket vi det.
Johanna gjorde en macka och ett glas mjölk.
Tvingade i mig det, eftersom jag inte har ätit på flera dagar, eftersom jag är magsjuk (?).
Jag vet iallfall inte, är inte ens hungrig nu..
Känns konstigt.

Jag blev skit illamående när hon gav mig maten, ville spy upp det.
Men jag kan inte, orkade inte, orkade inte tänka, orkade inte titta, orkade inte äta.
Men jag tvingade mig själv, bara för johannas skull, bara för att hon är här.
Jag kan inte låta henne se mig såhär, det är fan hemskt.
Jag kunde inte spy, får kramp i tungan, varför? det vet jag inte.
Jag började känna mig lite bättre i kroppen och sånt efter jag åt lite.
Sen var hon tvungen att gå, jag ville inte vara själv.
Men jag hade ju min mobil, utifall att.
Jag ville att hon skulle stanna där, någon som satt med mig, som säger att allting ska bli bra, hur jobbigt det än är.
Men jag lät henne gå, eftersom hon var tvungen, och jag ville inte tvinga kvar henne.

Jag ville sova, somna in och ändå hoppas på att jag aldrig mer skulle vakna.
Men jag vaknade, hade svårt att sova, eftersom jag hade hjärtklappningar, hur trött jag än var, så somnade jag inte.
Kanske sov 10-15 minuter, men sen kunde jag vara vaken ett tag, somna igen, vakna osv.
Det var jobbigt att ställa sig, ville bara ligga i sängen och dega.
Så fort jag ställde mig upp, försökte ta mig till datorn, blev allt snurrigt.
Mitt "hemska" jag fick mig inte att ta livet av mig, rättare sagt, johanna lyckades.
Älskar dig min sötnöt, tack att du var där, att du kom till mig<3.

Även hur mycket jag än längtar än, så ska jag iallafall försöka att inte ge upp.

Jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Och jag vet inte ens varför jag skriver här, är det för jag vill att ni ska veta?
Veta att jag inte orkar stå, orkar gå, orkar leva med mig själv?
Alla mina syner, allt jag ser, som ingen annan ser.
Allt jag hör, som ingen annan gör.

Hur jag förstör för mig själv, och dom närmsta.
Kan ni tänka er, att jag är en sån människa?
Många säger "Nej aldrig".
Men då känner ni inte mig, inte den så kallade "hemska" delen av mig.

Den som har tagit över.
Den som ber mig att ge upp.
Den som kommer med alla mardrömmar.
Den som säger åt mig att ge upp allt jag har.
Den som vill se mig död.
Den som säger saker, som jag tror på, som andra säger att de inte är sant.

Men självklart, jag tror på min "hemska" del, än vad jag tror på dom som står vid mig, älskar mig.
Jag vill inte göra det valet, jag vill inte tro på den hemska, men jag kan inte sluta.
Den är stark, starkare än mig.
För jag orkar inte, orkar inte stå, orkar inte le, orkar inte mitt liv.
Ta tablett för tablett, dom vet, dom kommer hata mig.

Jag vet att de aldrig kommer förlåta mig, att jag sviker dom.
Jag vill inte det, men jag kan inte låta bli.
För varje chans jag ser, som gör att jag kan ta kål på mig själv, gör jag det.
Även om jag sårar min älskling, min syster, min bästa vän, så överväger min "hemska" sida.
Varför gör jag detta?

Jag är feg.
Jag "flyr" från mina problem, som aldrig kommer gå, för han finns alltid där.
Han dödar mig.
Kunde han ha dödat mig när jag var 8år?
Kunde han inte tagit hela mitt liv på engång, än att ta små delar av mitt liv varje dag?
Jag låter detta ske.
Jag fortsätter ta tablett för tablett, och jag vet hur mycket hat jag kommer få om jag "överlever".
Jag kommer aldrig orka leva med att jag gör detta, men ändå gör jag det?

Jag vill att ni ska veta, att jag älskar er, och att jag inte gör detta för att ni ska hata mig.
Utan för att jag orkar inte leva med mig själv som människa.
Ingen tar mig seriöst, ingen gör något.
Jag själv försöker, men har inte tillräckligt med ork att göra att jag blir inlaggd.
För jag kommer inte klara av det, älskling kommer inte heller.
Och jag vet att de är fel det jag gör just nu, men jag är inte mig själv längre.
Och älskling, du ska veta, att det är inte dig det är fel på, utan det är mig.
Jag som inte kan stå ut, jag som inte kan vänta, vi som är förlovade.
Och det är inte 2 bort kastade år.
Utan det är och har varit dom bästa åren i mitt liv.
Men varje gång jag sårar dig, varje gång jag sårar någon.
När jag ska göra mina val, när jag inte är stark nog att slå ner mig själv.
När jag väljer att ge upp, än att fortsätta leva.
Jag har det inte så hemskt, men jag är ändå försvag mot mina problem.

Ni vet vilka ni är, som jag älskar, som jag sårar, som jag önskar att ni inte kände mig.
Önskar att ni aldrig kom in i mitt liv, för då hade jag aldrig sårat er som jag gör.
Och jag vet inte om detta är mitt sista inlägg, eller om jag failar och kanske blir inlaggd, om jag får den turen.

Jag älskar er, glöm inte det!
Eran Rebecca Caroline Maria Helene Sjöblad. </3

Har precis fått en kattunge idag, NALA!
Sååååå jävla underbar katt :').
Linnéa var nyss här och hälsade på lilla sötnowsen! :>
Hittade hennes annons igår och fick den idag!
Sååå jäävla underbart lycklig<3




Miiiin älsklings katt<3

Min älskling är död.
Vem ska jag hälsa på varje morgon?
Vem ska jag gosa med varje morgon?
Vem ska vara överlycklig över att jag kommer hem efter en lång eller kort dag i skolan?
Vem ska jag hålla i mina små händer och gråta till när jag är ledsen och deprimerad?
Vem ska jag ligga och prata med, pussa på när jag vill bara visa för dig hur mycket du betyder för mig?

Take what you will, what you will
And leave. Could you kill, could you kill me.



RIP älskling, glöm inte att du alltid kommer finnas i mitt hjärta <3
Du blev iallafall gammal, 4½ år.

I am finding out that maybe I was wrong
That I've fallen down and I can't do this alone

Stay with me, this is what I need, please?

This heart, it beats, beats for only you
My heart is yours.

This heart, it beats, beats for only you
(Please don't go now, please don't fade away) <3